Ja....
Då sitter man här och har precis hängt tvätt. Ska ju även berätta att vi har finbesök, i form av min lillasyster Gisela! Hon ska vara här hos oss i några dagar, jätte kul tycker jag! Hon har inte träffat Lia (eller oss) sedan Lias 1 års dag för två månader sen. Mycket har ju hänt sen dess, så det ska bli roligt att se Lias min imorgon när hon vaknar, inte för jag tror att Gisela kommer vara vaken den tiden men dem har flera dagar på sig att hänga :). Det som är skönt är faktiskt att Lia gillar Gisela jätte mycket, även då dem inte träffas så ofta så märks det på lia att hon verkligen gillar syrran. Men jag gillar henne oxå, hon är en grym tjej lillsyrran. Hon måste bara förstå det!
Så då hoppar jag lite här nu, och tänkte berätta lite kort om Lias första dag på Dagis! Jag kan knappt fatta att hon börjat på dagis än. Min, vår lilla tjej börjar bli stor!! Jag skriver detta med gråten i halsen, mest för jag e så jävla hormonig och jag bölar för ALLT nu för tiden. Men när det kommer till min lilla skrutta så blir jag så sentimental. Är det så? Känner alla mammor/pappor så om sina barn? Jag vet att jag inte är den enda, men jag erkänner att jag är såååå jäkla blödig för denna lilla unge alltså! Självklart så går det i vågor, för den som säger att föräldraskapet är så UNDERBART jämt. Ljuger enligt mig. För det är det inte kan jag tala om för er. Så har det inte varit för mig iaf, kanske inte många som vågar erkänna en sådan sak just för att det är så tabu att inte alltid älska sitt barn. Men föräldrar som vågar erkänna en sådan sak för mig är starka människor, för det är inte alltid lätt. Och det är inte alltid roligt. Men det måste få vara så, för annsra skulle man ju bli galen om allt alltid var så perfekt. Ska sluta där för jag känner att jag börjar såra ut lite i min berättelse, men det blir ofta så för mig, jag börjar prata om en sak och går rakt in i en annan. Men iaf, Lias första dag! Hon var så duktig min lilla tjej. Hon var lite blyg i början, men inte så konstigt. Hon fick ju träffa folk hon aldrig träffat förut, och då tycker jag det är heelt normalt att vara lite avvaktande. Det gick typ 5 min och sen fanns inte jag eller Tomas för henne!! 5 min!!! Glömmer man sina föräldrar så fort?? Hahaha vi tyckte det var underbart, för jag hade byggt upp så mycket känslor kring detta med Dagis och dem känslorna försvann när vi genast kom dit. Det tackar jag Tomas mycket för, men även ett tips jag fick från Helen, en tjej jag jobbat med när jag jobbade i STHLM. Barn är mycket som hundar. Dem känner av alla känslor som vi känner, och det blir så lätt att man överför sina "negativa" känslor på dem och då blir det risk för att hela upplevelsen inte blir bra för Lia. Så jag höll mig väldigt lugn och verkligen försökte att inte vara negativ. Det funkade! Jag blev rätt så nöjd med mig själv för att jag gav Dagis en chans. Det gick super, Lia trivdes som fisken i vattnet! Det var så härligt att se henne gå där och prata och leka med sina nya fröknar och barnen. Hon fick vara med på deras fruktstund, hon älskar ju mat så det var roligt att hon fick uppleva det för första gången. Hon var så duktig!! Det vi tyckte var ett av många plus var att, när vi skulle gå därifrån så vinkade fröknarna till henne. Och hon vinkade tillbaka till dem!! Hon har kunnat vinka hej då bra länge, men hon är väldigt väldigt snål på att visa att hon kan det. Så det var jätte roligt att se.
Tänkte inte skriva så mycket mer nu, då syrran giggi tycker att jag skriver för mycket text till min inlägg ;)
Bilder tänkte jag lägga upp imorgon. Då ska ni få se lite Dagis bilder på min skrutt och lite annat såklart!
Imorgon går Tomas med Lia på inskolningen själv, då jag är sjuk. Spännande!! Jag ska däremot gå på möte på AMS (arbetsförmedlingen) mellan 10-12! Jippiii....NOT....sjuk och allt!! Nää det hade jag hellre hoppat. Men det är obligatoriskt när man går på A- kassa :(
Jaja sov så gott alla ni fina! Vi ses. Kram kram <3
Så då hoppar jag lite här nu, och tänkte berätta lite kort om Lias första dag på Dagis! Jag kan knappt fatta att hon börjat på dagis än. Min, vår lilla tjej börjar bli stor!! Jag skriver detta med gråten i halsen, mest för jag e så jävla hormonig och jag bölar för ALLT nu för tiden. Men när det kommer till min lilla skrutta så blir jag så sentimental. Är det så? Känner alla mammor/pappor så om sina barn? Jag vet att jag inte är den enda, men jag erkänner att jag är såååå jäkla blödig för denna lilla unge alltså! Självklart så går det i vågor, för den som säger att föräldraskapet är så UNDERBART jämt. Ljuger enligt mig. För det är det inte kan jag tala om för er. Så har det inte varit för mig iaf, kanske inte många som vågar erkänna en sådan sak just för att det är så tabu att inte alltid älska sitt barn. Men föräldrar som vågar erkänna en sådan sak för mig är starka människor, för det är inte alltid lätt. Och det är inte alltid roligt. Men det måste få vara så, för annsra skulle man ju bli galen om allt alltid var så perfekt. Ska sluta där för jag känner att jag börjar såra ut lite i min berättelse, men det blir ofta så för mig, jag börjar prata om en sak och går rakt in i en annan. Men iaf, Lias första dag! Hon var så duktig min lilla tjej. Hon var lite blyg i början, men inte så konstigt. Hon fick ju träffa folk hon aldrig träffat förut, och då tycker jag det är heelt normalt att vara lite avvaktande. Det gick typ 5 min och sen fanns inte jag eller Tomas för henne!! 5 min!!! Glömmer man sina föräldrar så fort?? Hahaha vi tyckte det var underbart, för jag hade byggt upp så mycket känslor kring detta med Dagis och dem känslorna försvann när vi genast kom dit. Det tackar jag Tomas mycket för, men även ett tips jag fick från Helen, en tjej jag jobbat med när jag jobbade i STHLM. Barn är mycket som hundar. Dem känner av alla känslor som vi känner, och det blir så lätt att man överför sina "negativa" känslor på dem och då blir det risk för att hela upplevelsen inte blir bra för Lia. Så jag höll mig väldigt lugn och verkligen försökte att inte vara negativ. Det funkade! Jag blev rätt så nöjd med mig själv för att jag gav Dagis en chans. Det gick super, Lia trivdes som fisken i vattnet! Det var så härligt att se henne gå där och prata och leka med sina nya fröknar och barnen. Hon fick vara med på deras fruktstund, hon älskar ju mat så det var roligt att hon fick uppleva det för första gången. Hon var så duktig!! Det vi tyckte var ett av många plus var att, när vi skulle gå därifrån så vinkade fröknarna till henne. Och hon vinkade tillbaka till dem!! Hon har kunnat vinka hej då bra länge, men hon är väldigt väldigt snål på att visa att hon kan det. Så det var jätte roligt att se.
Tänkte inte skriva så mycket mer nu, då syrran giggi tycker att jag skriver för mycket text till min inlägg ;)
Bilder tänkte jag lägga upp imorgon. Då ska ni få se lite Dagis bilder på min skrutt och lite annat såklart!
Imorgon går Tomas med Lia på inskolningen själv, då jag är sjuk. Spännande!! Jag ska däremot gå på möte på AMS (arbetsförmedlingen) mellan 10-12! Jippiii....NOT....sjuk och allt!! Nää det hade jag hellre hoppat. Men det är obligatoriskt när man går på A- kassa :(
Jaja sov så gott alla ni fina! Vi ses. Kram kram <3